Den anslagna tonen

Många av inläggen på denna sida har en ton av det ironiska slaget. Något att kanska ha i åtanke vid läsandet. Bara så ni vet

Gissa staden

Skoldagarna fylls för tillfället med Place branding -hur man marknadsför platser.
Jönköping har länge varit känt som en väldigt frikyrklig stad, ett rykte som man nu aktivt arbetar med att tvätta bort. För visst finns det många kyrkor, men man tänker inte på det förrän man tänker på det, så att säga. Eller när man stöter på en skylt där de gör reklam för väckelsemötena som hålls varje tisdag... Det gjorde jag idag. Då fnissade jag lite.
Är medlemmarna så trötta att de måste "återuppväckas" varje tisdag?
(ursäkta min okunskap)




Enligt min erfarenhet (givetvis grundad på empiriska studier) kommer många barn till en fas då de återgår till att prata vad som i folkmun brukar kallas "bebisspråk". Detta fenomen inträffar vanligen någon gång mellan åldrarna 4-8 år (tror jag) och är väl ett sätt att verka gullig på för att få samma slags uppmärksamhet som den man fick när man var just "liten och gullig".
Vanligtvis är det en övergående fas som drar förbi under en kortare period och försvinner av sig självt eller efter föräldrarnas flitiga tjatande.
Fine.
Men vad är det då som får människor i min ålder att återgå till detta stadie?!
Personligen anser jag det vara obegripligt men jag har kommit på ett antal förslag till anledningar. Dessa är:
* De skulle vilja vara bebisar igen
* De tycker att det får dem att framstå som intelligenta
* De gillar när omgivningen servar dem med saker som att tex. värma mjölk
* De har insett att de slipper ifrån allt vad ansvar heter så fort de öppnar munnen.

Kommer du på flera får du gärna höra av dig då jag finner detta beteende mycket intressant...

Vinterlukt

Imponerande egentligen hur snabb tanken är.
På högstadiet hade vi en oerhört excentrisk och inspirerande mattelärare som hette Högstedt (det där är också spännande, varför vi omnämnde honom vid efternamn men ingen annan lärare...), förutom att snacka och berätta historier så gillade han att utsätta oss för diverse experiment.
Ett av dem var att i tanken förflytta sig så snabbt som möjligt till den plats som han sa. Det gick snabbt. Testa.



Han påstod också att om man bara testade att springa in i en tegelvägg tillräckligt många gånger så skulle man någon gång tajma stunden då alla atomer och molekyler stod så att man sprang rakt igenom.
Testa inte (eller vad vet jag).



Och när vi ändå diskuterar snabba tankekast... Lukter har en förmåga att vara förknippade med minnen. Av platser. Stunder. Känslor.
Första sommarregnet.
Solfylld hud.
Apelsiner.

Ikväll kände jag första vinterlukten. Den där kalla, klara lukten. Som luktar vitt liksom... Vilket sammanträffande att den kom samma afton som de behagade låta ljusdekorationerna försköna staden för första gången denna omgång. Fantastiskt.

Vad lekte jag med..?

Via den obligatoriska upprördheten angående mängden av leksaker som barnen av idag omges av, leddes samtalet in på vad vi själva lekt med när vi var små.
Jag känner mig som ett stort frågetecken... Vad fan lekte jag med?

Det här är saker som jag och Elin kan komma på att vi roade oss med:
* Skrev (sagor, låtar, tidningar)
* Lekte dunken
* Lekte "kung"
*Gjorde käpphästar (med stall i Kimberly's "soptunneskåp" och tävlingar i trädgården)
* Lekte med bollar
* Lekte med stenar
* Gjorde egna filmer
* Gjorde egna radioprogram
* Utmanade smaklökarna genom att ständigt kombinera nya smaker (ost och aromat osv.)
* Åkte linbana
* Samlade löv (det här fick Elin påminna mig om, men jag är givetvis lyrisk -redan då!!)

Men allt det här är ju hämtat från låg- och mellanstadiet. Innan det då...?



Dagens varför:
...kommer det alltid en bil just när man ska korsa en väg som var helt otrafikerad fram tills du ska över..?

såndär

Han vill ge ett intryck av att vara en person som gör medvetna val.
Sån där som inte köper Barilla därför att han alltid gjort det, utan för att han faktiskt Tycker att det är den godaste pastan.
Han har nyss köpt en röd tröja också. Och inte bara därför att De säger att det är vinterns färg, utan för att han lägligt nog dessutom råkar tycka att det är en alldeles förträfflig kulör och att den passar honom.

Han har ett rätt schysst jobb, om han får säga det själv.
Det är den sortens jobb som gör att man har råd att leva ungefär som man önskar.
Så att man kan göra medvetna val.
Och åka iväg ett par veckor till Thailand runt jul.
Ett såntdär jobb som ser bra ut på pappret, vilket papper nu det är.
Omvärlden håller med om att det är ett schysst jobb. De säger så. "Fan vilket schysst jobb du har".

Kvinnorna som han träffar tycker också att det är ett schysst jobb. I alla fall verkar det så för de brukar låta väldigt intresserade när han berättar vad han gör.
Sen hörs de aldrig mer.
Han har aldrig förstått sig på det här med kvinnor.

Varje söndag träffar han en gammal barndomsvän och hans fru. De brukar gå långa promenader i stadsparken och titta på änder och barn.
Hans barndomsvän och frun vill jättegärna ha barn. De säger det inte rakt ut, men han vet att det är så.
Det är därför som de alltid envisas med att gå till den där parken och titta på de där barnen.
Själv brukar han fantisera om hur det skulle se ut om man knuffade i barnen bland änderna.
Vilket liv det skulle bli.
Egentligen tycker han varken illa om barn eller änder. Det skulle bara vara kul att testa.

Efter promenaden brukar de luncha ihop.
För "det är ju så skönt att inte behöva laga mat själv och bara kunna umgås".
De går alltid till samma ställe och äter alltid samma rätter och säger alltid att "man kanske skulle testa något annat idag" fast alla alltid vet att ingen av dem kommer göra det för genom att beställa det som man alltid beställer så vet man alltid vad man kan förvänta sig och det är jävligt tryggt och då finns det ingen mening med att ifrågasätta sina val och varför ändra på ett vinnande koncept?

Då och då åker han och hälsar på sina föräldrar.

De bor i ett såntdär typiskt föräldrahus. Inte stort. Inte litet. bara lagom för föräldrarna och gästrummet och hoppet om att något av barnen ska komma på besök.

Och ledsamheten över att de nästan aldrig gör det.

Och i väntan på nästa besök som ska lyfta det gråa så fylls samtalen med grannarna om berättelser om vad barnen gör nu och vad de planerar.

Han tycker egentligen bra om sina föräldrar. De gav honom en bra start i livet.

En såndär start som gjorde att han kunde bli en såndär människa som gör medvetna val och köper färger som han passar i och har ett schysst jobb och kontakt med sin barndomsbästis.

Och som gillar både änder och barn och tycker att vinnande koncept är något som bör bevaras.