fredag, november 24, 2006

Gissa staden


Skoldagarna fylls för tillfället med Place branding -hur man marknadsför platser.
Jönköping har länge varit känt som en väldigt frikyrklig stad, ett rykte som man nu aktivt arbetar med att tvätta bort. För visst finns det många kyrkor, men man tänker inte på det förrän man tänker på det, så att säga. Eller när man stöter på en skylt där de gör reklam för väckelsemötena som hålls varje tisdag... Det gjorde jag idag. Då fnissade jag lite.
Är medlemmarna så trötta att de måste "återuppväckas" varje tisdag?
(ursäkta min okunskap)




Enligt min erfarenhet (givetvis grundad på empiriska studier) kommer många barn till en fas då de återgår till att prata vad som i folkmun brukar kallas "bebisspråk". Detta fenomen inträffar vanligen någon gång mellan åldrarna 4-8 år (tror jag) och är väl ett sätt att verka gullig på för att få samma slags uppmärksamhet som den man fick när man var just "liten och gullig".
Vanligtvis är det en övergående fas som drar förbi under en kortare period och försvinner av sig självt eller efter föräldrarnas flitiga tjatande.
Fine.
Men vad är det då som får människor i min ålder att återgå till detta stadie?!
Personligen anser jag det vara obegripligt men jag har kommit på ett antal förslag till anledningar. Dessa är:
* De skulle vilja vara bebisar igen
* De tycker att det får dem att framstå som intelligenta
* De gillar när omgivningen servar dem med saker som att tex. värma mjölk
* De har insett att de slipper ifrån allt vad ansvar heter så fort de öppnar munnen.

Kommer du på flera får du gärna höra av dig då jag finner detta beteende mycket intressant...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror så här. Man brukar säga att det var bättre förr, vilket i jag menar om man är så liten som möjligt så är det så bra som möjöigt. Eller. Det som är litet är sött och i sin tur bra, vi har känslor för det som är litet och oskyldigt(moderskänslor kanske) Men det kan vara ett tillfälle att drömma sig iväg från vardagens gråa vardag. I vår fantasi är vi den vi vill
Tack för tankvärda ord
/peter

Anonym sa...

Allt handlar om obearbetad ångest, man är en ständig kontakt med sig som barn i.o.m. empririn att faktiskt varit där och i.o.m. att tiden går snabbare ju äldre man blir desto mer romantiserar man barnet i sig, även fast det är barnet som är utgångspunkten för nutida ångest över de skrämmande drifterna i ens omedvetna. Sen att det tar sig uttryck i att prata "bebisspråk" är steget efter, vad det är tecken på låter jag vara osagt för de som eventuellt gjort det...