Solen färgade hela landskapet starkt rött medan den långsamt vandrade vidare för att låta andra delar av världen ta del av dess värme.
Det var en fin tanke, funderade Pete medan han stängde grinden bakom sig. Att alla människor åtminstone fick dela lika på den värme som solen hade att ge.
- Nåja, åtminstone nästan, skrockde han för sig själv när han satt upp på sitt bruna sto och satte henne i rörelse.
Där han var född och uppväxt hade solen ibland känts alldeles för avlägsen. När dagarna och nätterna flöt ihop i evigt mörker och kyla och människorna levde sina liv i ett tillstånd av dvala.
Men det var längesedan han lämnat det där bakom sig nu.
Längesedan han tagit sin examen.
Längesedan han för sista gången tittat bakåt genom rutan när bilen långsamt gled ut på grusvägen och lämnade all välbekant mark bakom sig.
Givetvis hade det varit jobbigt att säga hejdå till familj och vänner, men de hade alla varit så glada för hans skull och själv hade han varit så uppfylld av det äventyr som väntade... De hade hållt kontaken så gott det gått. Några av dem hade till och med hälsat på. Men då hade han redan hunnit förändras så mycket att det inte längre känts naturligt.
Pete släppte tyglarna och lät hästen styra själv. Hon var en trygg och pålitlig märr som skulle hitta hem under vilka omständigheter som helst. Lika trygg och stabil som honom själv.
Pete gäspade, strök sig över det grånande skägget och sträckte ut armarna över huvudet innan han lät dem hänga utmed sidorna.
- Ingen idé att fundera över gamla tider nu. Han hade ett nytt liv, en ny vardag med nya saker och människor att bry sig om. Det är upp till varje människa att finna sin egen lycka, nickade han för sig själv.
Solen hade gått ner och det var kolsvart när mannen och hans häst lunkade in på gårdsplanen. Hela huset badade i ljus och genom ett öppet fönster kunde han höra sin familj göra sig redo för middag. Det låg en värme över hela bilden.
Pete log.
- Ja, han var verkligen både lycklig och nöjd.
Det var en fin tanke, funderade Pete medan han stängde grinden bakom sig. Att alla människor åtminstone fick dela lika på den värme som solen hade att ge.
- Nåja, åtminstone nästan, skrockde han för sig själv när han satt upp på sitt bruna sto och satte henne i rörelse.
Där han var född och uppväxt hade solen ibland känts alldeles för avlägsen. När dagarna och nätterna flöt ihop i evigt mörker och kyla och människorna levde sina liv i ett tillstånd av dvala.
Men det var längesedan han lämnat det där bakom sig nu.
Längesedan han tagit sin examen.
Längesedan han för sista gången tittat bakåt genom rutan när bilen långsamt gled ut på grusvägen och lämnade all välbekant mark bakom sig.
Givetvis hade det varit jobbigt att säga hejdå till familj och vänner, men de hade alla varit så glada för hans skull och själv hade han varit så uppfylld av det äventyr som väntade... De hade hållt kontaken så gott det gått. Några av dem hade till och med hälsat på. Men då hade han redan hunnit förändras så mycket att det inte längre känts naturligt.
Pete släppte tyglarna och lät hästen styra själv. Hon var en trygg och pålitlig märr som skulle hitta hem under vilka omständigheter som helst. Lika trygg och stabil som honom själv.
Pete gäspade, strök sig över det grånande skägget och sträckte ut armarna över huvudet innan han lät dem hänga utmed sidorna.
- Ingen idé att fundera över gamla tider nu. Han hade ett nytt liv, en ny vardag med nya saker och människor att bry sig om. Det är upp till varje människa att finna sin egen lycka, nickade han för sig själv.
Solen hade gått ner och det var kolsvart när mannen och hans häst lunkade in på gårdsplanen. Hela huset badade i ljus och genom ett öppet fönster kunde han höra sin familj göra sig redo för middag. Det låg en värme över hela bilden.
Pete log.
- Ja, han var verkligen både lycklig och nöjd.
får väl änna stå som en parantes tillägnad personen bakom inspirationen. jäjä
1 kommentar:
Fin text. Något luddigt dock. Men det är väl så när man ramlar rakt in i något. Fin bild här med. Egentagen?
Skicka en kommentar