suddigt

Tog tåget till den stora staden Skövde i fredags. Liten packning. Stora tankar. Hade ett par timmar att fördriva innan Anna Ternheim.

Så stod hon bara där. Som en fantasifigur från förr som plötsligt blev levande
igen.

Det var inte svårt med sällskap av Elin och Linn. Fantastiskt mysig tid tillbringades på rådhusfiket med kaffe och uppdateringar.

Jag tycker nog att en scen utstrålar en oerhörd ensamhet.

Anna Ternheim är alltid bra, även om det var för mycket band och för lite Anna. Tomas Andersson Wij knallar rätt in i magtrakten. Känlan av ensamhet är ett plus, känslan av sekt är ett minus. Men så är det. Plus och minus. Hela tiden. Evigt balanserande.

och pappan kom hem och hade insett att vi alla har begåvats med möjligheten att
göra aktiva val. Det är fullkomligt idiotiskt att må dåligt när man kan må bra.
Och de nickade och höll med och det fick till följd att de nästa morgon drack
grönt te och kramades till den stabila frukosten som skulle lägga en bra grund
för dagen.

Dagen och tanken och känslan fick det att rycka i benen och kittla i handflatorna och det enda vettiga var att bege sig till skogs. I Jönköping hittar jag bara vägen till skogen de gånger jag låter tankarna vara där de vill och låter benen gå dit de vill. Märkligt kan tyckas. Märkligt också hur jag är dessa gator och hus och människor men de inte är jag. Jag är inte för Ullervad vad Ullervad är för mig. Vi glöms därför att livet går vidare.

hon kom på sig själv med att vara avundsjuk på denna som gladeligen gick rakt
genom leran och vattnet istället för att, som hon själv, ängsligt vara noga med
att unvika pölarna.

Man blir ändå blöt förr eller senare så varför inte bli det ordentligt med en gång...